Regn och regnskog

Ny vandring igen. Återigen var det västkusten och regnskogen som lockade. Men den här gången var det lite tuffare än tidigare. Flera av mina vandringar här har varit så kallade Great Walks. Det innebär att de är vackra, välbesökta vandringsleder med fina övernattningsstugor. Tyvärr innebär det också att de är lite väl välskötta. Träd som ligger tvärs över stigen är sällsynta, liksom branta upp- eller nerförsbackar. Men den här gången gav vi oss ut i lite tuffare terräng. Vi kryddade sedan lite extra genom att ta med en kille med en bruten, nygipsad arm och genom att gå de sista två timmarna i kolmörker. Det var spännande. Roligt framförallt att gå i gyttja i mörker. Det är så svårt att förutspå hur långt man kommer att sjunka vid nästa steg...

En sak som är typisk för regnskog är att det regnar mycket där. Det gjorde det den här gången också. Hällregnade. Vi stannade i en stuga under två nätter. Tanken var att vi skulle lukta oss till några heta källor längs en flodbädd, gräva en grop och sedan ligga och jäsa i det varma vattnet. Tyvärr hade det regnat så hårt att flodbädden låg mitt i floden och de heta källorna var väl dolda under det kalla vattnet. Så något riktigt jäsande blev det inte. Men regnandet gjorde att det blev så mycket mer spännande att gå tillbaka. Stigarna var inte längre stigar utan bäckar. Bäckarna var bredare och djupare och gyttjan var ännu kladdigare än på vägen dit.

Efter en halvtimmes prommenad kom man till punkten "nu blir jag inte våtare hur jag än gör". Det är den roliga punkten. Då kan man börja leka i gyttjan och plöja genom älvarna istället för att försöka hoppa mellan stenarna. Och jag kom fram till att rädslan för att bli våt är egentligen bara en rädsla för att bli kall. Om man vet att man håller sig varm när man går och man vet att man kommer fram till en bil där man har torrt ombyte då är det inte farligt att vara våt. Egentligen är det bara roligt. Det var en fantastisk vandring tillbaka och jag kände mig som Ronja Rövardotter hela vägen, med vårskriket redo vid varje gyttjepöl.

Under bilfärden hem tittade jag ut över de regnskogsklädda bergen och undrade när jag får se dem nästa gång. Men om jag ska vara ärlig tror jag inte att det dröjer så där himla länge innan jag reser igen. Så jag snörpte av tårkanalerna och njöt av utsikten.