Carpe Diem

I år var min kallaste midsommar någonsin. Vi var i en kompis sommarstuga vid stranden. I den satt vi med vinterjacka, långkalsonger och mössa för att försöka hålla värmen. Men vi gick också ut en stund och låg i våra sovsäckar och kollade på stjärnhimlen. Andy, som läser astronomi, pekade och berättade och vi såg ett flertal stjärnfall. Sen var jag tvungen att gå in för mina tår smärtade av kylan. Så det var midsommar här.

Igår var jag på Stefs dop. Onekligen en speciell upplevelse och något jag kommer att bära med mig och fundera över under min praktik i Eslöv i sommar. Det känns som att glädjen i kyrkan här är lika naturlig och självklar som stelheten är i kyrkan hemma. Samtidigt som jag saknar Svenska Kyrkan, där jag känner mig hemma, så måste jag ibland undra om det inte är något vi missat där hemma.

Annars fortsätter jag att fundera över vad det kommer att innebära att komma hem. Två saker vet jag att jag kommer att sakna från den här tiden, bortsett från den storslagna naturen i det här landet. Båda sakerna har att göra med att vara utbytesstudent och att umgås med utbytesstudenter.

Den första är spontaniteten. När någon säger "jag har hört att det är kul att cykla mountainbike i Bottle Lake Park" så svarar man inte "ja, det borde vi göra någon gång" för att sedan inte göra det alls. Man tar inte heller fram sin kalender för att planera in en cykeltur två månader framåt. Här svarar man "ja, det låter bra. Vad gör ni imorgon? Vet någon var man får tag i cyklar?" och så ses man dagen efter och cyklar tillsammans. Så enkelt.

Den andra är välkomnandet av alla överallt. Om man berättar för någon att man tänker cykla i Bottle Lake Park dagen därpå eller att man ska ut på tramping nästa helg eller att man ska på fest samma kväll, så betyder det samtidigt att man välkomnar den personen att hänga med. Inga funderingar kring "finns det plats?" eller "vi har inte tillräckligt med mat/bilutrymme/sovplatser/cyklar..." eller "är det ok för de andra att jag tar med en till?". När vi i helgen var i min kompis sommarstuga var det tänkt att vi skulle vara ett mindre antal, men så pratade jag med tre kompisar och de pratade med fyra till... sen var vi 18 personer som åkte ut till en liten stuga. Vi fick ställa in matlagningen och åt istället fish and chips. Men vaddå? Det är skitkul att vara 18 personer i en liten stuga. Och dessutom blir det varmare!

Dessa båda saker gör det så mycket lättare att fånga dagen. Det känns som att jag aldrig levt så mycket i nuet som jag gör just nu. Jag har funderat mycket kring om man kan försöka att leva så hemma också, men jag är rädd att det bygger så mycket på att vi alla har lösa scheman, få förpliktelser och ingen tid att skjuta upp något till. Vi vet att vi bara har en kort tid här och den måste vi ta vara på. Och detta med att välkomna alla tror jag har mycket att göra med att alla är nya här. Det är lättare att blanda folk när alla är nyfikna på nya människor, har plats i sitt liv för nya vänner och det inte redan finns starka grupper bildade.

Men samtidigt handlar det helt klart om att ha en annan attityd. Att våga tro att allt det där praktiska löser sig om man bara vill. Att även om man har planerat att äta lunch med någon så kan man ändra den planen och istället erbjuda personen att hänga med ut och cykla. Inte minst att vara mer flexibel i sina förväntningar. De enda gångerna jag tyckt att dessa två ovan beskrivna saker varit till besvär är när jag haft en mycket bestämd idé om hur jag velat att en helg eller kväll ska se ut. Så länge man förblir flexibel i sinnet är det bara positivt att fler personer hänger med och att andra kommer med nya idéer.

Jag vet att det kommer att göra ont att komma hem och vilja träffa någon och höra att "ja, på tisdag eftermiddag om två veckor har jag en lucka". Då kommer jag att längta tillbaka hit. Men ännu mer ont kommer det att göra när någon har lust att träffa mig och jag tar upp min kalender och säger att "vad sägs om en fika på torsdag i nästa vecka?" Då kommer jag att veta att jag lämnat spontaniteten bakom mig och är tillbaka i den (ofrånkomligt?) inrutade vardagen..

Välkommen Fabian!

Jag har nu blivit faster till en liten kille till. Fabian heter han (än så länge i alla fall). Så nu har jag en helt ny grabb att lära känna när jag kommer hem! Superhäftigt!

Annars inte så mycket nytt. Har lagt upp lite bilder på Picasa. Några fler från Kepler track och en hel del från Heaphy, den bästa vandringen hittills! Kolla in dem på

http://picasaweb.google.com/claraquist/Heaphy
http://picasaweb.google.com/claraquist/Kepler

En bild på Fabian hade förstås varit så himla mycket mer intressant, men än så länge har jag ingen. Vet inte ens hur han ser ut, men jag tänker mig att han är mycket liten, lila-röd och helt fantastiskt söt...

Noice

Såg en DVD idag om Noice/Silence (och med noice menas här även visuellt noice!). Den tog upp lite intressanta frågor att reflektera över. Kände att jag ville dela med mig och funderade på att göra det genom ett störigt massmejl. Men så kom jag på att jag kan ju bara skriva ner det här, så behöver man inte känna sig pressad att läsa om man tycker att ordet Gud är lite besvärligt.

Minns ni berättelsen om Gud och Elia? Gud säger till Elia att gå upp på ett berg för där tänker Gud visa sig för honom. Elia möts först av en storm, men Gud är inte i stormen. Sedan kommer en jordbävning, men Gud är inte i den heller. Sedan kommer en eld, men Gud är inte i elden. Sedan talar Gud till Elia genom en stilla susning.

Med den berättelsen i åtanke, fundera över hur din vardag ser ut:

Do you feel like God is distant?
Do you wish that God's voice would be louder in your life?
Is there a connection between the amount of noice in our lives and our inability to hear God?

Search your hearts and be silent (Psalt 4:4)

If I am not still, and if I don't listen, how is Jesus going to give me rest?

Have you spent the same amount of time worrying and talking about your difficult, confusing situations as you have spent in silence, listening to what God might have to say?

Why is talking so much harder than listening?

When was the last time you were in a solitary place?

What is it about silence that is so difficult?

Why is it easier to surround myself with noice and keep moving than to stop, be silent and listen?

Does my schedule, my time, my life look like that of a person who wants to hear God's voice?

Is it possible that you have been searching for God in the winds, the earthquakes and fires and He is waiting to speak to you in the silence?

Vinter på riktigt

Kan någon skicka hit ett gäng begåvade ingenjörer som kan lära kiwisarna hur man isolerar och värmer upp hus? Och när de ändå är igång kan de kanske visa hur en varmvattenblandare fungerar? Jag är så himla trött på att ha iskallt vatten i en kran och brännhett i en annan. Jag tror att NZ identifierar sig för mycket med Australien. Man liksom tror att man är ett varmt land som inte behöver uppvärmning av hus. Men nu är det vinter och det är inte längre varmt! Precis som snön överraskar Skånetrafiken varje år tror jag att kylan överraskar kiwisarna. Va, kallt väder här? Bor inte vi på en paradisö? Det hade varit en paradisö om man bara hade värmt upp husen! Kylan blir så mycket kallare när man inte någonstans kan komma ifrån den. Tänk om det varit tyskar eller skandinaver som koloniserat ön istället för byggnadstekniskt obegåvade britter. Tänk vad varmt det hade varit på mitt rum nu.

Men solen skiner så jag ska bege mig ut. På något märkligt sätt lyckas husen ändå isolera från den värme som kommer utifrån..

Hemresa i sikte

Nu är det mycket som snurrar omkring mig, tankar och händelser. Det mesta av skolarbetet är äntligen avslutat och det börjar återigen kännas som att jag är här på semester. Men det är bara tre veckor kvar av semestern. Emellanåt känns det som en alldeles pytteliten tid och jag undrar hur jag ska hinna med att göra något alls på tre veckor. Andra stunder känns det som att tre veckor är gött och att jag borde planera en resa till Sydney och minst ett par vandringar.

Tankarna snurrar kring hur det kommer att bli att komma hem. Är allt som förr? Är jag som förr? Om jag har förändrats och Malmö har förändrats, kommer vi då att trivas lika bra ihop som vi gjort förr? Om jag har förändrats, kan jag då behålla den förändringen eller innebär en hemkomst att jag omedelbart faller in i gamla mönster? Till hur stor utsträckning vill jag falla in i gamla mönster?

Och så är det förstås alla avsked som närmar sig. Jag hade inte räknat med att fästa mig så mycket vid NZ som jag gjort. Trodde inte att man kunde komma människor så nära och känna sig så förstådd på bara fem månader.

Men det lilla kornet av hemlängtan har också börjat växa. Varje gång jag får ett mejl från sommar-Sverige ges det kraft och näring. Ser fram emot varje kopp te, varje kvällsdopp i Västra Hamnen, varje beachvolleymatch, varje glas vin på Möllan och varje möte med alla er efterlängtade!

Bästa vandringen hittills

Jag ska ta tag i uppsatsskrivandet nu, inte bloggandet. Jag vill bara meddela mamma, pappa och andra som kan oroa sig att jag är hemma igen från helgens vandring. Kan också skriva att det var den bästa vandringen hittills. Helt sagolikt! Men jag får berätta mer och visa bilder från den senare. Just nu ska jag titta på vad som händer när religionsfriheten krockar med FNs mänskliga rättigheter. Spännande!