Carpe Diem

I år var min kallaste midsommar någonsin. Vi var i en kompis sommarstuga vid stranden. I den satt vi med vinterjacka, långkalsonger och mössa för att försöka hålla värmen. Men vi gick också ut en stund och låg i våra sovsäckar och kollade på stjärnhimlen. Andy, som läser astronomi, pekade och berättade och vi såg ett flertal stjärnfall. Sen var jag tvungen att gå in för mina tår smärtade av kylan. Så det var midsommar här.

Igår var jag på Stefs dop. Onekligen en speciell upplevelse och något jag kommer att bära med mig och fundera över under min praktik i Eslöv i sommar. Det känns som att glädjen i kyrkan här är lika naturlig och självklar som stelheten är i kyrkan hemma. Samtidigt som jag saknar Svenska Kyrkan, där jag känner mig hemma, så måste jag ibland undra om det inte är något vi missat där hemma.

Annars fortsätter jag att fundera över vad det kommer att innebära att komma hem. Två saker vet jag att jag kommer att sakna från den här tiden, bortsett från den storslagna naturen i det här landet. Båda sakerna har att göra med att vara utbytesstudent och att umgås med utbytesstudenter.

Den första är spontaniteten. När någon säger "jag har hört att det är kul att cykla mountainbike i Bottle Lake Park" så svarar man inte "ja, det borde vi göra någon gång" för att sedan inte göra det alls. Man tar inte heller fram sin kalender för att planera in en cykeltur två månader framåt. Här svarar man "ja, det låter bra. Vad gör ni imorgon? Vet någon var man får tag i cyklar?" och så ses man dagen efter och cyklar tillsammans. Så enkelt.

Den andra är välkomnandet av alla överallt. Om man berättar för någon att man tänker cykla i Bottle Lake Park dagen därpå eller att man ska ut på tramping nästa helg eller att man ska på fest samma kväll, så betyder det samtidigt att man välkomnar den personen att hänga med. Inga funderingar kring "finns det plats?" eller "vi har inte tillräckligt med mat/bilutrymme/sovplatser/cyklar..." eller "är det ok för de andra att jag tar med en till?". När vi i helgen var i min kompis sommarstuga var det tänkt att vi skulle vara ett mindre antal, men så pratade jag med tre kompisar och de pratade med fyra till... sen var vi 18 personer som åkte ut till en liten stuga. Vi fick ställa in matlagningen och åt istället fish and chips. Men vaddå? Det är skitkul att vara 18 personer i en liten stuga. Och dessutom blir det varmare!

Dessa båda saker gör det så mycket lättare att fånga dagen. Det känns som att jag aldrig levt så mycket i nuet som jag gör just nu. Jag har funderat mycket kring om man kan försöka att leva så hemma också, men jag är rädd att det bygger så mycket på att vi alla har lösa scheman, få förpliktelser och ingen tid att skjuta upp något till. Vi vet att vi bara har en kort tid här och den måste vi ta vara på. Och detta med att välkomna alla tror jag har mycket att göra med att alla är nya här. Det är lättare att blanda folk när alla är nyfikna på nya människor, har plats i sitt liv för nya vänner och det inte redan finns starka grupper bildade.

Men samtidigt handlar det helt klart om att ha en annan attityd. Att våga tro att allt det där praktiska löser sig om man bara vill. Att även om man har planerat att äta lunch med någon så kan man ändra den planen och istället erbjuda personen att hänga med ut och cykla. Inte minst att vara mer flexibel i sina förväntningar. De enda gångerna jag tyckt att dessa två ovan beskrivna saker varit till besvär är när jag haft en mycket bestämd idé om hur jag velat att en helg eller kväll ska se ut. Så länge man förblir flexibel i sinnet är det bara positivt att fler personer hänger med och att andra kommer med nya idéer.

Jag vet att det kommer att göra ont att komma hem och vilja träffa någon och höra att "ja, på tisdag eftermiddag om två veckor har jag en lucka". Då kommer jag att längta tillbaka hit. Men ännu mer ont kommer det att göra när någon har lust att träffa mig och jag tar upp min kalender och säger att "vad sägs om en fika på torsdag i nästa vecka?" Då kommer jag att veta att jag lämnat spontaniteten bakom mig och är tillbaka i den (ofrånkomligt?) inrutade vardagen..