Thanksgiving

De senaste veckorna har tränarna på gymmet pratat om att "nu tränar ni väl extra inför thanksgiving!" Som svensk, och relativt oinsatt, börjar man ju undra vad det är för måltid jag ska möta, som tydligen kräver flera veckor av extra träning. Jag har sett komikern Jim Gaffigan utreda de amerikanska högtiderna och om thanksgiving säger han bara: "With thanksgiving it's like we didn't even try to come up with a tradition. The tradition is we overeat!" Han tillägger också att det gör de ju faktiskt varje dag.

Men imorgon är det i alla fall dags. Då är det thanksgiving och vi ska bort på middag. Utgångspunkten för denna tycks vara att framåt kvällen ska alla att må illa efter all mat. Och då, vid midnatt, när alla känner sig uppsvällda och tunga, börjar "black friday", som är julhandelns officiella start. Då kör man till något stort köpcentrum, som lockar med nedsatta priser, och gör av med pengar eller tittar på andra människor som gör av med pengar. Själv ser jag fram emot detta fantastiska tillfälle att ta del av amerikansk kultur och att äta chokladmousse!

citydag och slappedag

Jag vaknar, äter gröt med Johan, läser sydsvenskan på nätet, går och tränar, kommer hem och duschar. Sedan är klockan närmare elva och då ska min dag börja. Om jag då vill ta mig in till själva stan så är jag inte där förrän tolv och vill jag till andra änden av stan kan det ta upp emot en timme till. Därför bestämde jag mig i onsdags för att stanna i stan över natten. Det var mitt sätt att få uppleva att jag har gott om tid. Vore ju tramsigt om jag skulle behöva känna mig stressad nu när jag faktiskt är ledig en hel termin!

Det blev en stund bland modern konst. Det blev kvällscafé med livemusik. Det blev en tur till en av stans mest kända och mest liberala kyrkor. Det blev promenader i nya kvarter. Och så blev det den här bilden:

...bilden man såg i "Huset fullt" när man växte upp. Klassiskt! Men också representativt. Det är så här jag ser San Francisco: idyll, kärlek och jämställdhet i förgrunden och så lite modernitet och finansdistrikt i bakgrunden.

Kyrkan jag besökte heter Grace Cathedral och är i sin senaste form relativt nybyggd. Den illustrerar en tydlig skillnad mellan USA och Europa: synen på historia. I USA skriver man fortfarande historia. I Europa är historien något som hände för många hundra år sedan, och ju fler sekler som gått desto mer historiskt blir det. I kyrkorna hemma har vi bilder av Martin Luther, här har man förstås Martin Luther King. Man har målningar av de ekumeniska möten som skett under 1900-talet. Det är befriande att komma in i en kyrka som inser att hon fortfarande är med och skriver sin egen historia. Och det känns självklart att i en sådan kyrka får både kvinnor och homosexuella arbeta som präster. Har förstås många fler funderingar att skriva på det ämnet, men vi är ju inte alla teologer.

Idag har Johan varit sjuk och hängig så vi har legat hemma i soffan hela dagen. Jaa. Om han får slappa på soffan så får jag det också! Och de stunder han varit vaken har vi hämtat igen lite svenskt kulturliv i form av "I ditt ansikte" med Magnus Betnér. Inte så dumt. Snart ska jag laga gnocchigratäng och sen väcka Johan.

Lite vardag

Har känt att jag inte haft så mycket att blogga om på sistone. Antar att det betyder att det börjar kännas som vardag här borta. Vilket är skönt! Äntligen har man funnit sig tillrätta i tillvaron.

Helgen var lugn. Vi njöt av novembervärmen. Satt ute och åt i fredags kväll. Hade picnic i lördags och fick flytta in i skuggan för att det blev för varmt. Gick en promenad längs stranden i söndags och fick ta av oss skorna för att inte bli för varma. Det är en väldigt vacker november.

I söndags var vi inbjudna på brunch med amerikansk fotboll. Det är en sport som jag tydligen missbedömt i många år. Den är inte så gruffig som jag trott. Istället handlar det tydligen om strategi och lagarbete. Samt förstås styrka, smidighet och snabbhet. En smart och kul sport. Ser fram emot nästa gång jag ser en amerikansk film med inslag av football. Då kommer jag med viss sannolikhet faktiskt att förstå vad som händer!

Ikväll Lindy Hop med Johan. Imorgon ska jag in till stan och kanske ge mig på nåt konstmuseum. Vardag alltså, men inte en särskilt grå sådan.

Vegas vs Canyon

Jag trodde att jag visste ungefär vad jag skulle få se i helgen, jag trodde att jag var förberedd. Jag hade förstått att Las Vegas är en stad som handlar om casinon, festande och om människors drömmar om lycka. Och jag visste att Grand Canyon är ett jättestort hål i marken. Ändå blev jag så överraskad av både Vegas och Grand Canyon. Man kan liksom bara inte ta in hur stort det här hålet i marken är! När Johan och jag först närmade oss kanten till Grand Canyon kände jag mig som Fabian. För er som inte träffat Fabian så är det Calles yngsta. Innan jag åkte hade han inte lärt sig prata, så när han såg något fantastiskt, något helt utöver det vardagliga, typ en kanin, så kunde han bara peka, le med hela ansiktet och andas häftigt. Precis så var det att se Grand Canyon. Det finns inte ord. Man kan bara peka och antingen hålla andan eller andas häftigt. Först efter en stund började orden komma tillbaka. Jag stod då fortfarande och pekade, men med jämna mellanrum utbrast jag "titta!", som om Johan kanske missat vad det var vi såg. "Titta, titta!"

Vi försökte förstås ta bilder, men vissa saker låter sig bara inte fotograferas.

...men här är ett försök...

...och här har vi gått upp innan soluppgången för att försöka igen.

Man kan lugnt säga att Grand Canyon överträffade mina förväntningar. Innan vi kom dit var jag faktiskt lite orolig att jag redan skulle ha sett så mycket storslagen natur så att jag inte längre skulle kunna få den där hisnande känslan. Det var fantastiskt skönt att konstatera att så verkligen inte var fallet.

Men Vegas då?

Nej, inte heller det hade jag kunnat föreställa mig. Det var vid första anblicken också fantastiskt med alla lampor och galna byggnadsverk. Men efter ett par timmar i stan var jag mer än mätt. Den dröm om lycka, som Vegas lever på, målas upp som drömmen om pengar, makt och sex. Det finns ingenting i Vegas som ska appilera till människans själ. Allting riktas mot hennes fåfänga. Sexismen är inte bara utbredd utan också hyllad. Längs hela promenaden trampade vi på porrbilder som delats ut som reklam till oss turister.
Jag ville tycka att Vegas var kul, men jag kunde inte. Jag gillar tanken på en stad som är en stor lekplats för vuxna. Jag tycker det är kul med alla tacky byggnader och statyer. Och det är härligt att en stad kan samla så mycket shower och världsartister. Men det var något i synen på lycka och i synen på människan som skavde i mig och som efter ett tag gjorde ont.

Om Grand Canyon är det som är byggt helt utan människan och Vegas är det som är byggt helt och hållet av människan, utan några naturliga förutsättningar, då måste man komma att fundera över vad det är vi håller på med.

Tonight's the night!

Efter att ha satt mig in mer i det här valet än i något tidigare, vare sig svenskt eller amerikanskt, ska det bli spännande att ikväll förhoppningsvis få resultatet. Johan och jag ska hem till hans vänner och följa TV-sändningarna och rösträknandet. Här säger man att det här valet är det viktigaste under vår livstid. Som om någon skulle kunna veta det. Men det gör saken mer dramatisk och det är ju roligt.

Men nästan lika stort är det att Johan och jag ska ta en första nybörjarlektion i Lindy Hop ikväll, innan valvakan. Så det är inför den jag håller tummarna!

Halloween och höstväder

Nu vet jag på riktigt att jag är svensk. Hösten är äntligen här och jag älskar det! Slut på att gå och svettas och leta efter skugga. Istället får jag ta på mig regnjackan och skula under färggranna träd! Äntligen något som påminner mig om hemma. Äntligen känner jag att jag vet något om vad man ska ta på sig och hur man ska bete sig. Och äntligen kan jag dricka mitt te på eftermiddagen också och inte bara kasta i mig det på morgonen -fort innan det blir för varmt för att dricka te.

I fredags var det halloween här, vilket jag sett fram emot länge. Jag gillar ju att klä ut mig och jag tycker det är jättekul när andra också klär ut sig. Och här tar man det på stort allvar, vilket gör det ännu mer kul.

Jag fick höra att temat för tjejdräkterna generellt är korta kjolar och djupa urringningar, men bedömde att en sådan dräkt inte skulle vara tillräckligt Halloweenläskig, så istället valde jag att klä ut mig till Bridezilla. Tillräckligt sannolikt för att vara otäckt. På samma sätt som psykopater alltid är otäckare än monster i skräckfilmer. Tyvärr glömdes den piska bort, som jag blivit lovad att få låna, så det blev inte så läskigt som jag tänkt. Så här blev det:

Ser ganska snäll ut faktisk. Men om inte annat så kan jag i alla fall ha skrämt Johan. Särskilt som vi ska till Vegas på fredag...

Den läskiga mannen till höger i bild är Johan.