Vardag och flat warming

Det blir så lätt att man bara bloggar när det varit helg och något spännande har hänt. Men det är ju bara helg tre dagar i veckan (inga föreläsningar på fredagar i det här landet heller...) och resten är vardag. I onsdags var en sådan vardag. På kvällen tog vi en två timmars prommenad upp i bergen för att kunna titta ut över Christchurch by night. Så säger jag till Wez att det jag verkligen gillar med NZ är att varje dag ser så annorlunda ut, vi gör alltid något nytt. Varpå Wez svarar att det han gillar med NZ är att han kan vakna varje morgon och tänka "hey, I'm in NZ". Jag insåg att det var ett tag sedan jag vaknade med den tanken, men sedan i onsdags har jag försökt att börja varje dag just så. Det är mindre än två månader kvar och det är fortfarande fantastiskt att bara få lov att vara här. Även på onsdagar.

I torsdags var det dags för vår något försenade inflyttningsfest eller flat warming. Även om det var länge sedan jag och Ruth flyttade in så fick vi nyligen en ny flatmate Christoph från Tyskland, som efterträdde Joy från Korea. Det var desutom Christophs födelsedag. Men om jag ska vara ärlig tror jag inte att vi behövde så mycket anledning till att ordna fest.
Eftersom det är temafester som gäller här ville vi också ha ett tema. Efter massor av förslag och diskussioner blev det kort och gott Bad Taste. Själv valde jag perspektivet desperate housewife från 50-talet. Tycker själv att det är ganska så Bad Taste. Men det var många som var mer bad än jag.

Jag, Ruth, James, Christoph och William - hela min flat!

Förra torsdagen var jag ute med vännerna från tisdagkvällarnas bibelgrupp. Vi började på ett supermysigt café med en hel del te och fortsatte sedan till en nyöppnad bar med skön jazzig livemusik, gott vin och rolig, charmig inredning. Också det var en sån där bra vardag.

Bibelgruppen på café

Det är söndag kväll nu och imorgon börjar vardagen igen. Och det gör inget. Imorgon bitti kommer jag att vakna vetandes att jag är på NZ.

PS. Idag provade jag för första gången att lifta på NZ. Jag stod i en håla fem timmar hemifrån med tummen ute i fem minuter. Då dyker Michael upp från ingenstans (Picton). Honom känner jag väl från universitetet och tramping cluben. "Pretty random" hade man sagt om det här. Tillsammans gjorde vi en liten road trip av resan tillbaka till Christchurch. Så det här med att lifta är inte så dumt.