Toalett med rumpdusch

När Kajsa och jag hälsade på Johan på Google så tog Kajsa den här bilden. Vad ni ser är en japansk toalett. Med skärtvärme. Ringen är konstant varm. Det känns precis som om någon just suttit där. Och till höger i bild är reglaget med vilket man styr rumpduschen. För om man inte vill/orkar torka sig själv och är för gammal för att ropa "fääärdiig!" så finns alternativet att styra en liten duschstråle som kommer underifrån och gör jobbet åt en. Man kan själv ställa in vattentryck och vinkel på strålen. Självklart finns också en lufttork.

Jag lyckas inte utifrån detta dra några kloka slutsatser om vart vår värld är på väg, utan får nöja mig med att konstatera att också toalettbesök kan vara exotiska upplevelser.

Kajsas äventyr

I måndags hade jag egentligen tänkt att berätta om förra helgens äventyr. Johan och jag var ute bland Redwood-träd och vandrade. Det var vackert på dagen. På natten var det spännande, lite för spännande, att ligga och lyssna efter knakanden i snåren alldeles intill. De stora frågorna var: "Hur låter björnknak till skillnad från rådjursknak?" samt "Skulle vi klara att skrämma bort en björn, när vi helt uppenbart inte lyckas skrämma bort rådjuren?"
Men jag hann aldrig skriva det blogginlägget i måndags och nu har jag så mycket annat jag vill berätta, så jag lägger in en enda bild och så länkar jag till Johans blogg. För han har redan skrivit om vår spännande skogstur.

Liten Clara bland stora Redwoods

Sedan förra helgen har livet sett lite annorlunda ut här. För Kajsa har varit på besök. Så vi har kunnat vara lediga tillsammans och vi har kunnat göra och se saker ihop. En del var sånt jag redan sett och tyckte att man absolut borde se. Men en hel del var också nytt. En sådan ny grej var all shopping...
En annan ny grej för mig var att vi åkte ut till Alcatraz för att se fängelset på nära håll och höra berättelserna om de som suttit där. Och så gick vi ut på Pier 39 för att se alla de hundratals sjölejon som ligger där och förebildligt njuter av tillvaron.

Favoriter i repris var bland annat att se Redwoodträd, stranden i Santa Cruz (som nu var öde och tom till skillnad från i våras när jag och Johan var där), Castro (gaydistriktet), Golden Gate, Google och ett eller annat uteställe. För vi la förstås en kväll på att gå ut och dansa. Lite cred till oss för att vi faktiskt startade dansgolvet på en av de största klubbarna! Även i SF.

Golden Gate igen alltså. Men tillsammans med Kajsa gick jag hela vägen över bron och hela vägen tillbaka.

Igår gjorde vi också något nytt för mig. Vi tog oss upp till en av vingårdarna häromkring och provsmakade lite vin. Jag som tror mig längta efter hösten blev lycklig över alla gulnade blad vi fick se.

Jag och Johan på vingård. Johan har fått en pumpa.

Det var skönt att ha Kajsa att dela dagarna med. Inte minst märkte jag hur jag orkade så mycket mer och hur alla de små motstånden man kan stöta på i en ny stad kändes just så små som de är. Det var roligare att upptäcka caféer tillsammans, roligare att åka tåg, roligare att ta ett dopp i poolen, roligare att vara pigg och skönare att vara trött.
I morse körde jag Kajsa till flygplatsen och på vägen därifrån spelade radion "Here I go again on my own" och just då kändes det just så. Tills jag kom hem till Johan igen. Men det här med vänner alltså... så ovärderligt!

Ikväll ska vi till en Halloweenbutik med några av Johans vänner och planera inför nästa helg. Men jag och Kajsa har redan fixat min utklädnad.

Att köra eller åka?

Det är inget särskilt egentligen med den här skylten. Den är en av många liknande skyltar inne i stan. Men för mig symboliserar den mycket bra hur jag känner mig när jag kör inne i San Francisco. Eller på motorvägen för den delen. En massa filer som stretar åt olika håll och det gäller att i varje givet tillfälle befinna sig i just den rätta. Puh!


I torsdags kväll hämtade jag Johan efter jobbet och körde oss in till stan där vi käkade middag och kände lite på kvällsatmosfären. Tog en promenad i nerförsbacke och när vi var längst ner vid havet fick vi syn på spårvagnen. Så fick jag tillfälle att för första gången åka på en av San Franciscos berömda spårvagnar! Äntligen! I brant uppförsbacke dessutom. Den tog oss inte ända hem, men i alla fall till bilen, som jag sedan fick manövrera mellan de många filerna hela vägen hem till Mountain View.

Jag hoppas att det framgår hur stolt jag är dels över att jag alls vågar köra här och dels över att jag faktiskt klarar det ganska bra. Bortsett från ett par omvägar. Fast det förblir nog roligare med spårvagn.

Lit Crawl och Doughnuts

Den San Franciscanska varianten av Pub Crawl heter Lit Crawl. Man går runt mellan caféer och pubar som just för Lit Crawl-kvällen har olika litteraturevenemang. Flera av dem har högläsning. Många låter författare berätta om sina senaste verk.
Vi gick i lördags till en mörk lokal med bara dämpad röd belysning. Rummet tätt packat med osminkade kvinnor och män med sidbena och fyrkantiga glasögon. Många av dem (oss?) säkert med egna författardrömmar. På scenen författarkolletktivet the Grotto. Temat på det här stället var "dramat bakom dramat". De olika författarna läste stycken som inte tagit sig in i den senaste boken eller berättade om de dramatiska omständigheter under vilka deras verk tillkommit. Jag bara mös.
Precis som i vanlig Pub Crawl intas öl vid varje ställe och självförtroendet växer under kvällen. Framåt tiotiden drar därmed en samling potentiella nobelpristagare runt kvarteren och löser världsproblemen tillsammans. Vi lyckades dessvärre inte ta oss in på fler ställen än detta första. Sen var det helt enkelt för fullt på pubarna i denna intellektuella stad. Så vi fick ganska tidigt övergå till att sitta på en uteservering och lösa världsproblem. Just här, just nu, är det huvudsakligen McCain som personifierar dessa.

På vägen hem en doughnut. Eller tre. Och apropå dem såg jag igår de första tecknen på amerikansk julpyntning. Allt kan man hänga i granen: fiskar, krabbor, insekter, skidåkare, hundar, visa män och inte minst doughnuts!
Så här fint kan man har det till jul om man bara är beredd att betala 16-18 dollar per doughnut! De ätbara är inte alls så dyra.

Relativ ålder och självständighet

För att utvidga mitt sociala liv här borta kollade jag upp vad svenska kyrkan gör i San Francisco. Svenska kyrkan här är egentligen mest norsk, men med lite svenska inslag. Det ordnas lite träffar för att man ska få möjlighet att lära känna andra skandinaver.
I fredags var jag på en sådan träff. För kvinnor mellan 30 och 45, stod det på hemsidan. Kyrkan ordnar också träffar för au pairer och andra ungdomar i området. Jag tänker mig att dessa är i 19-årsåldern. Och jag valde alltså träffen för kvinnor 30-45.
Väl på plats började jag ifrågasätta mitt val. Jag befann mig bland en massa mammor, flera av dem mammor till tonåringar. Vi pratade om hur svårt det är som utlänning att köpa hus i USA. Vi pratade om hur svårt det var för tonårsbarnen att komma in i highschoollivet och vi pratade om hur det är att lämna sitt vuxna barn i Norge när man flyttar utomlands. Samtalsämnen inom vilka jag har mycket begränsade erfarenheter.
Men om jag skulle välja igen mellan träffen för hemlängtande 19-åringar och träffen för lätt rynkiga mammor så tror jag ändå att jag hade valt likadant. Hur ska jag förstå det? Är jag i livet nu närmare familjeperioden än jag är "ut och resa på egen hand"-perioden? Eller är det bara så att när man befinner sig mitt emellan så är det mer spännande att blicka framåt än bakåt?

Om jag förstod saker rätt, trots flera olika dialekter av norska, så hade de flesta av dessa kvinnor följt efter sina män till San Francisco. Också på den punkten fann jag det svårt att identifiera mig med dem. Jag försöker fundera över om det kan bero på förnekelse av min egen situation eller kanske på oförmåga att nyansera de andras. Också jag har ju följt efter en man hit. Vad är det som gör att jag ändå tänker att jag är självständigare än de andra? Här skulle det kunna röra sig om ett fall av bristande självinsikt. Eller så är det ett sunt tecken på att min hemmafrutillvaro bara är okej så länge den är begränsad i tid.

Redwood

Torsdag vid lunchtid. Jag kör ner till Big Basin, en skog med Redwood-träd. Det är som vanliga träd (cypresser) fast mycket högre. Går en runda, lyssnar på hackspettar som jag aldrig lyckas få syn på och äter sen lite picnic.



Det är svårt att på en liten bild visa hur stora de här träden verkligen är. Det högsta i den här skogen är 100 meter. 100 meter är också svårt att göra sig en bild av. Man kan helt enkelt säga att de är skitstora. Det är faktiskt världens högsta träd. (Så typiskt amerikanskt!)

Här sitter jag och känner mig liten nedanför ett 76 meter högt träd, som vid marken har en omkrets på 20 meter.

Skönt ibland att få känna sig liten. Och ung! En del av de här träden är typ 2000 år äldre än jag. Trots att jag fyllt 27.

Tvätta för två

Idag har jag tvättat. Och av minst två anledningar så är det lite mer spännande än det låter. För det första tvättade jag i en sån där tvättmaskin med myntinkast som man så ofta sett på TV. Som man måste ha massor av quarters för att kunna använda. Och allt man har sett på TV är spännande. Det är en grundregel i tillvaron.

Dessutom var det häftigt att tvätta för två. För när man tvättar för mer än bara sig själv så betyder det att man delar sitt liv med någon annan. Det är stort. Jag förstår att det inte alltid kommer att kännas spännande att tvätta dubbelt så mycket tvätt, men sanningen är ändå den att det är en lyx att få tvätta för två. Att T-shirt för T-shirt bli påmind om att nu lever jag med Johan. Stå där och likt tidigare generationer av hemmafruar försöka vika in sin kärlek i varenda plagg man slätar ut.

(För ärlighetens och Johans skull får jag väl tillägga att till skillnad från tidigare generationers hemmafruar så fick jag min tvätt tvättad av Johan förra veckan. Också det är en tvåsamheten förunnad lyx!)

Klotter som klotter?

Igår en ny utflykt till stan. Nu var de latinamerikanska kvarteren i fokus. Jag upptäckte hur mycket graffiti det finns här. På ett bra sätt. Massor av konstnärer som skildrar sin historia, sin syn på staden eller sitt TV-spel. Jag satte ihop några exempel:

Eller den här bilden, från ett hus i vilket man på olika sätt jobbar för att hjälpa kvinnor:


Att hitta saker att göra blir bara lättare och lättare för varje dag. Det finns fortfarande så mycket att se, så mycket att läsa, så många gator att vandra, så mycket mat som ska lagas och så många koppar te som ska drickas. Jag har en bok med ungefär 340 av San Franciscos caféer. Än så länge har jag provat ett av dem.

The city where people sleep...

I helgen lärde jag mig att om New York är "The city that never sleeps" så är San Francicso "The city where people sleep all over the fucking place".
Vi bokade en hotellnatt och tog med oss cyklarna in till San Francisco för att kunna göra en riktig helg i stan. Få chansen att både somna och vakna med stan för att lära känna henne bättre.
Lördagen blev en promenad i Haight -området där beatnikförfattarna en gång hängde och utbytte frihetstankar och där Janis Joplin bodde under sommaren 1967, aka "The summer of love". Det blev mycket "det var här de bodde" och "det var här det hände". Vi tog en bild på Joplins fönster för att i nästa sekund få höra av en man på hundpromenad att det där inte alls var Joplins fönster, hon bodde i själva verket tre hus bort. Men det var i alla fall nånstans ungefär där som det hände. Vad det nu än var som hände. Det var svårt att känna sig verkligt engagerad i hippieromantiken som till viss del lever kvar i området. Tillsammans med drogliberalismen.

Här la jag in några bilder på lite blandade hus från promenaden.
För jag gillar hur människor här tycks förverkliga sina egna drömmar.
Vem vill ha minimalism när man kan få pelare, torn och guldutsmyckningar?
Och skitmycket rosa!

Men det var inte om det jag skulle skriva.

När man cyklar i en stad får man ett så mycket bättre grepp om den. Bil går för fort och att gå är för långsamt och gör för ont. Men cyklar man så får man en ganska bra bild: tillräckligt stor och tillräckligt detaljrik. Jag visste det redan, men nu blev det ännu tydligare, att San Francisco är en uteliggarnas stad. Människor sover och bor överallt. Man påstår att det är för att staden är så vänlig mot sina uteliggare så att de liksom samlas där. Jag vet inte, det kanske stämmer.
När vi vaknade på söndagmorgonen hade någon stulit min cykelsadel. Jag var förargad en stund tills jag såg att cyklarna längre ner på gatan förlorat också sina hjul och allt annat löstagbart. Plötsligt var jag den som var lyckligt lottad (tack vare Johans cynism och stålvajer). Dessutom är det inte riktigt som hemma att man kan tänka att många brott begås av kids som inte har nåt bättre för sig. Här tänker jag att kanske kunde min cykelsadel omvandlas till lunch för någon av gatornas många invånare. Lite svårare att vara arg då.
Ja, det där med klassillnaderna i det här landet... jag kommer nog att återkomma till det. Jag blir så provocerad av människors olika värde.

Men bortsett från det, för man lär ju sig just att se bort, så tycker jag bara mer och mer om stan. Nattlivet på lördagkvällen var jättekul. Jag har inga bilder eftersom man inte vill dansa med en 5-kilos kamera och eftersom varken musik eller drinkar gör sig på bild. Men festandet fortsatte för en del på söndageftermiddagen då det var festival i Castro -San Franciscos gaykvarter. Där tog jag förstås bilder. På en T-shirt med de tänkvärda orden "When do I get to vote on YOUR marriage?" och så en bild på de här grabbarna:

...för att det där färgstarka och annorlunda som är vardag här ännu inte har blivit vardag för mig.

Kampen för att få slappa

Den här reklamen fann jag på tunnelbanan i San Francisco. Budskapet är tydligt. Åker man från Californien till Nya Zeeland kommer man hem som en något mer avspänd person. Lite gladare. Marginell yttre skillnad, men ändå så viktig. Jag vill fråga Air New Zealand vad som händer med dem som reser åt andra hållet. Vad händer om man bott en stund på Nya Zeeland och sedan bor en stund i Californien? Måste man då byta tillbaka, från snäckan till mobiltelefonen? Eller kan man bara rycka på axlarna och säga "vaddå?" när amerikanerna undrar vad man gör med snäckan vid örat?

Min lilla kamp, som nästan kan tyckas löjlig, är att trivas med livet fast jag inte presterar något. Att sitta där med snäckan vid örat och inte bekymra mig över att alla andra tycks lyssna på något annat än bara havsbruset. Vissa dagar går det alldeles utmärkt och andra dagar är det en riktig utmaning.

Som svensk har jag dessutom fått lära mig att när solen skiner ska man skynda sig ut och "passa på". Man kan inte riktigt ha den inställningen på en plats där solen tycks skina ständigt. Inte om man älskar att sitta inomhus och mysa. I den dagliga (nästintill löjliga) kampen ingår därför att under långa perioder ignorera solskenet. Eller rättare: njuta av det inifrån soffan där jag dricker min kopp te.

En hjälp i min kamp är alla utrop av typen "åh vad skönt att inte behöva göra något på tre månader!" eller "åh vad härligt att kunna göra precis vad man vill!" Det kan tyckas som uppenbara saker, men jag behöver påminnas. Så påminn mig gärna om det jobbiga med att jobba. Ge mig lite skitiga vardagsberättelser så att jag kan hålla balansen här i min frihet.