För att utvidga mitt sociala liv här borta kollade jag upp vad svenska kyrkan gör i San Francisco. Svenska kyrkan här är egentligen mest norsk, men med lite svenska inslag. Det ordnas lite träffar för att man ska få möjlighet att lära känna andra skandinaver.
I fredags var jag på en sådan träff. För kvinnor mellan 30 och 45, stod det på hemsidan. Kyrkan ordnar också träffar för au pairer och andra ungdomar i området. Jag tänker mig att dessa är i 19-årsåldern. Och jag valde alltså träffen för kvinnor 30-45.
Väl på plats började jag ifrågasätta mitt val. Jag befann mig bland en massa mammor, flera av dem mammor till tonåringar. Vi pratade om hur svårt det är som utlänning att köpa hus i USA. Vi pratade om hur svårt det var för tonårsbarnen att komma in i highschoollivet och vi pratade om hur det är att lämna sitt vuxna barn i Norge när man flyttar utomlands. Samtalsämnen inom vilka jag har mycket begränsade erfarenheter.
Men om jag skulle välja igen mellan träffen för hemlängtande 19-åringar och träffen för lätt rynkiga mammor så tror jag ändå att jag hade valt likadant. Hur ska jag förstå det? Är jag i livet nu närmare familjeperioden än jag är "ut och resa på egen hand"-perioden? Eller är det bara så att när man befinner sig mitt emellan så är det mer spännande att blicka framåt än bakåt?
Om jag förstod saker rätt, trots flera olika dialekter av norska, så hade de flesta av dessa kvinnor följt efter sina män till San Francisco. Också på den punkten fann jag det svårt att identifiera mig med dem. Jag försöker fundera över om det kan bero på förnekelse av min egen situation eller kanske på oförmåga att nyansera de andras. Också jag har ju följt efter en man hit. Vad är det som gör att jag ändå tänker att jag är självständigare än de andra? Här skulle det kunna röra sig om ett fall av bristande självinsikt. Eller så är det ett sunt tecken på att min hemmafrutillvaro bara är okej så länge den är begränsad i tid.
skip to main |
skip to sidebar
