Vi bokade en hotellnatt och tog med oss cyklarna in till San Francisco för att kunna göra en riktig helg i stan. Få chansen att både somna och vakna med stan för att lära känna henne bättre.
Lördagen blev en promenad i Haight -området där beatnikförfattarna en gång hängde och utbytte frihetstankar och där Janis Joplin bodde under sommaren 1967, aka "The summer of love". Det blev mycket "det var här de bodde" och "det var här det hände". Vi tog en bild på Joplins fönster för att i nästa sekund få höra av en man på hundpromenad att det där inte alls var Joplins fönster, hon bodde i själva verket tre hus bort. Men det var i alla fall nånstans ungefär där som det hände. Vad det nu än var som hände. Det var svårt att känna sig verkligt engagerad i hippieromantiken som till viss del lever kvar i området. Tillsammans med drogliberalismen.
Här la jag in några bilder på lite blandade hus från promenaden.För jag gillar hur människor här tycks förverkliga sina egna drömmar.
Vem vill ha minimalism när man kan få pelare, torn och guldutsmyckningar?
Och skitmycket rosa!
Men det var inte om det jag skulle skriva.
När man cyklar i en stad får man ett så mycket bättre grepp om den. Bil går för fort och att gå är för långsamt och gör för ont. Men cyklar man så får man en ganska bra bild: tillräckligt stor och tillräckligt detaljrik. Jag visste det redan, men nu blev det ännu tydligare, att San Francisco är en uteliggarnas stad. Människor sover och bor överallt. Man påstår att det är för att staden är så vänlig mot sina uteliggare så att de liksom samlas där. Jag vet inte, det kanske stämmer.
När vi vaknade på söndagmorgonen hade någon stulit min cykelsadel. Jag var förargad en stund tills jag såg att cyklarna längre ner på gatan förlorat också sina hjul och allt annat löstagbart. Plötsligt var jag den som var lyckligt lottad (tack vare Johans cynism och stålvajer). Dessutom är det inte riktigt som hemma att man kan tänka att många brott begås av kids som inte har nåt bättre för sig. Här tänker jag att kanske kunde min cykelsadel omvandlas till lunch för någon av gatornas många invånare. Lite svårare att vara arg då.
Ja, det där med klassillnaderna i det här landet... jag kommer nog att återkomma till det. Jag blir så provocerad av människors olika värde.
Men bortsett från det, för man lär ju sig just att se bort, så tycker jag bara mer och mer om stan. Nattlivet på lördagkvällen var jättekul. Jag har inga bilder eftersom man inte vill dansa med en 5-kilos kamera och eftersom varken musik eller drinkar gör sig på bild. Men festandet fortsatte för en del på söndageftermiddagen då det var festival i Castro -San Franciscos gaykvarter. Där tog jag förstås bilder. På en T-shirt med de tänkvärda orden "When do I get to vote on YOUR marriage?" och så en bild på de här grabbarna:
...för att det där färgstarka och annorlunda som är vardag här ännu inte har blivit vardag för mig.
