Regn och regnskog

Ny vandring igen. Återigen var det västkusten och regnskogen som lockade. Men den här gången var det lite tuffare än tidigare. Flera av mina vandringar här har varit så kallade Great Walks. Det innebär att de är vackra, välbesökta vandringsleder med fina övernattningsstugor. Tyvärr innebär det också att de är lite väl välskötta. Träd som ligger tvärs över stigen är sällsynta, liksom branta upp- eller nerförsbackar. Men den här gången gav vi oss ut i lite tuffare terräng. Vi kryddade sedan lite extra genom att ta med en kille med en bruten, nygipsad arm och genom att gå de sista två timmarna i kolmörker. Det var spännande. Roligt framförallt att gå i gyttja i mörker. Det är så svårt att förutspå hur långt man kommer att sjunka vid nästa steg...

En sak som är typisk för regnskog är att det regnar mycket där. Det gjorde det den här gången också. Hällregnade. Vi stannade i en stuga under två nätter. Tanken var att vi skulle lukta oss till några heta källor längs en flodbädd, gräva en grop och sedan ligga och jäsa i det varma vattnet. Tyvärr hade det regnat så hårt att flodbädden låg mitt i floden och de heta källorna var väl dolda under det kalla vattnet. Så något riktigt jäsande blev det inte. Men regnandet gjorde att det blev så mycket mer spännande att gå tillbaka. Stigarna var inte längre stigar utan bäckar. Bäckarna var bredare och djupare och gyttjan var ännu kladdigare än på vägen dit.

Efter en halvtimmes prommenad kom man till punkten "nu blir jag inte våtare hur jag än gör". Det är den roliga punkten. Då kan man börja leka i gyttjan och plöja genom älvarna istället för att försöka hoppa mellan stenarna. Och jag kom fram till att rädslan för att bli våt är egentligen bara en rädsla för att bli kall. Om man vet att man håller sig varm när man går och man vet att man kommer fram till en bil där man har torrt ombyte då är det inte farligt att vara våt. Egentligen är det bara roligt. Det var en fantastisk vandring tillbaka och jag kände mig som Ronja Rövardotter hela vägen, med vårskriket redo vid varje gyttjepöl.

Under bilfärden hem tittade jag ut över de regnskogsklädda bergen och undrade när jag får se dem nästa gång. Men om jag ska vara ärlig tror jag inte att det dröjer så där himla länge innan jag reser igen. Så jag snörpte av tårkanalerna och njöt av utsikten.

Carpe Diem

I år var min kallaste midsommar någonsin. Vi var i en kompis sommarstuga vid stranden. I den satt vi med vinterjacka, långkalsonger och mössa för att försöka hålla värmen. Men vi gick också ut en stund och låg i våra sovsäckar och kollade på stjärnhimlen. Andy, som läser astronomi, pekade och berättade och vi såg ett flertal stjärnfall. Sen var jag tvungen att gå in för mina tår smärtade av kylan. Så det var midsommar här.

Igår var jag på Stefs dop. Onekligen en speciell upplevelse och något jag kommer att bära med mig och fundera över under min praktik i Eslöv i sommar. Det känns som att glädjen i kyrkan här är lika naturlig och självklar som stelheten är i kyrkan hemma. Samtidigt som jag saknar Svenska Kyrkan, där jag känner mig hemma, så måste jag ibland undra om det inte är något vi missat där hemma.

Annars fortsätter jag att fundera över vad det kommer att innebära att komma hem. Två saker vet jag att jag kommer att sakna från den här tiden, bortsett från den storslagna naturen i det här landet. Båda sakerna har att göra med att vara utbytesstudent och att umgås med utbytesstudenter.

Den första är spontaniteten. När någon säger "jag har hört att det är kul att cykla mountainbike i Bottle Lake Park" så svarar man inte "ja, det borde vi göra någon gång" för att sedan inte göra det alls. Man tar inte heller fram sin kalender för att planera in en cykeltur två månader framåt. Här svarar man "ja, det låter bra. Vad gör ni imorgon? Vet någon var man får tag i cyklar?" och så ses man dagen efter och cyklar tillsammans. Så enkelt.

Den andra är välkomnandet av alla överallt. Om man berättar för någon att man tänker cykla i Bottle Lake Park dagen därpå eller att man ska ut på tramping nästa helg eller att man ska på fest samma kväll, så betyder det samtidigt att man välkomnar den personen att hänga med. Inga funderingar kring "finns det plats?" eller "vi har inte tillräckligt med mat/bilutrymme/sovplatser/cyklar..." eller "är det ok för de andra att jag tar med en till?". När vi i helgen var i min kompis sommarstuga var det tänkt att vi skulle vara ett mindre antal, men så pratade jag med tre kompisar och de pratade med fyra till... sen var vi 18 personer som åkte ut till en liten stuga. Vi fick ställa in matlagningen och åt istället fish and chips. Men vaddå? Det är skitkul att vara 18 personer i en liten stuga. Och dessutom blir det varmare!

Dessa båda saker gör det så mycket lättare att fånga dagen. Det känns som att jag aldrig levt så mycket i nuet som jag gör just nu. Jag har funderat mycket kring om man kan försöka att leva så hemma också, men jag är rädd att det bygger så mycket på att vi alla har lösa scheman, få förpliktelser och ingen tid att skjuta upp något till. Vi vet att vi bara har en kort tid här och den måste vi ta vara på. Och detta med att välkomna alla tror jag har mycket att göra med att alla är nya här. Det är lättare att blanda folk när alla är nyfikna på nya människor, har plats i sitt liv för nya vänner och det inte redan finns starka grupper bildade.

Men samtidigt handlar det helt klart om att ha en annan attityd. Att våga tro att allt det där praktiska löser sig om man bara vill. Att även om man har planerat att äta lunch med någon så kan man ändra den planen och istället erbjuda personen att hänga med ut och cykla. Inte minst att vara mer flexibel i sina förväntningar. De enda gångerna jag tyckt att dessa två ovan beskrivna saker varit till besvär är när jag haft en mycket bestämd idé om hur jag velat att en helg eller kväll ska se ut. Så länge man förblir flexibel i sinnet är det bara positivt att fler personer hänger med och att andra kommer med nya idéer.

Jag vet att det kommer att göra ont att komma hem och vilja träffa någon och höra att "ja, på tisdag eftermiddag om två veckor har jag en lucka". Då kommer jag att längta tillbaka hit. Men ännu mer ont kommer det att göra när någon har lust att träffa mig och jag tar upp min kalender och säger att "vad sägs om en fika på torsdag i nästa vecka?" Då kommer jag att veta att jag lämnat spontaniteten bakom mig och är tillbaka i den (ofrånkomligt?) inrutade vardagen..

Välkommen Fabian!

Jag har nu blivit faster till en liten kille till. Fabian heter han (än så länge i alla fall). Så nu har jag en helt ny grabb att lära känna när jag kommer hem! Superhäftigt!

Annars inte så mycket nytt. Har lagt upp lite bilder på Picasa. Några fler från Kepler track och en hel del från Heaphy, den bästa vandringen hittills! Kolla in dem på

http://picasaweb.google.com/claraquist/Heaphy
http://picasaweb.google.com/claraquist/Kepler

En bild på Fabian hade förstås varit så himla mycket mer intressant, men än så länge har jag ingen. Vet inte ens hur han ser ut, men jag tänker mig att han är mycket liten, lila-röd och helt fantastiskt söt...

Noice

Såg en DVD idag om Noice/Silence (och med noice menas här även visuellt noice!). Den tog upp lite intressanta frågor att reflektera över. Kände att jag ville dela med mig och funderade på att göra det genom ett störigt massmejl. Men så kom jag på att jag kan ju bara skriva ner det här, så behöver man inte känna sig pressad att läsa om man tycker att ordet Gud är lite besvärligt.

Minns ni berättelsen om Gud och Elia? Gud säger till Elia att gå upp på ett berg för där tänker Gud visa sig för honom. Elia möts först av en storm, men Gud är inte i stormen. Sedan kommer en jordbävning, men Gud är inte i den heller. Sedan kommer en eld, men Gud är inte i elden. Sedan talar Gud till Elia genom en stilla susning.

Med den berättelsen i åtanke, fundera över hur din vardag ser ut:

Do you feel like God is distant?
Do you wish that God's voice would be louder in your life?
Is there a connection between the amount of noice in our lives and our inability to hear God?

Search your hearts and be silent (Psalt 4:4)

If I am not still, and if I don't listen, how is Jesus going to give me rest?

Have you spent the same amount of time worrying and talking about your difficult, confusing situations as you have spent in silence, listening to what God might have to say?

Why is talking so much harder than listening?

When was the last time you were in a solitary place?

What is it about silence that is so difficult?

Why is it easier to surround myself with noice and keep moving than to stop, be silent and listen?

Does my schedule, my time, my life look like that of a person who wants to hear God's voice?

Is it possible that you have been searching for God in the winds, the earthquakes and fires and He is waiting to speak to you in the silence?

Vinter på riktigt

Kan någon skicka hit ett gäng begåvade ingenjörer som kan lära kiwisarna hur man isolerar och värmer upp hus? Och när de ändå är igång kan de kanske visa hur en varmvattenblandare fungerar? Jag är så himla trött på att ha iskallt vatten i en kran och brännhett i en annan. Jag tror att NZ identifierar sig för mycket med Australien. Man liksom tror att man är ett varmt land som inte behöver uppvärmning av hus. Men nu är det vinter och det är inte längre varmt! Precis som snön överraskar Skånetrafiken varje år tror jag att kylan överraskar kiwisarna. Va, kallt väder här? Bor inte vi på en paradisö? Det hade varit en paradisö om man bara hade värmt upp husen! Kylan blir så mycket kallare när man inte någonstans kan komma ifrån den. Tänk om det varit tyskar eller skandinaver som koloniserat ön istället för byggnadstekniskt obegåvade britter. Tänk vad varmt det hade varit på mitt rum nu.

Men solen skiner så jag ska bege mig ut. På något märkligt sätt lyckas husen ändå isolera från den värme som kommer utifrån..

Hemresa i sikte

Nu är det mycket som snurrar omkring mig, tankar och händelser. Det mesta av skolarbetet är äntligen avslutat och det börjar återigen kännas som att jag är här på semester. Men det är bara tre veckor kvar av semestern. Emellanåt känns det som en alldeles pytteliten tid och jag undrar hur jag ska hinna med att göra något alls på tre veckor. Andra stunder känns det som att tre veckor är gött och att jag borde planera en resa till Sydney och minst ett par vandringar.

Tankarna snurrar kring hur det kommer att bli att komma hem. Är allt som förr? Är jag som förr? Om jag har förändrats och Malmö har förändrats, kommer vi då att trivas lika bra ihop som vi gjort förr? Om jag har förändrats, kan jag då behålla den förändringen eller innebär en hemkomst att jag omedelbart faller in i gamla mönster? Till hur stor utsträckning vill jag falla in i gamla mönster?

Och så är det förstås alla avsked som närmar sig. Jag hade inte räknat med att fästa mig så mycket vid NZ som jag gjort. Trodde inte att man kunde komma människor så nära och känna sig så förstådd på bara fem månader.

Men det lilla kornet av hemlängtan har också börjat växa. Varje gång jag får ett mejl från sommar-Sverige ges det kraft och näring. Ser fram emot varje kopp te, varje kvällsdopp i Västra Hamnen, varje beachvolleymatch, varje glas vin på Möllan och varje möte med alla er efterlängtade!

Bästa vandringen hittills

Jag ska ta tag i uppsatsskrivandet nu, inte bloggandet. Jag vill bara meddela mamma, pappa och andra som kan oroa sig att jag är hemma igen från helgens vandring. Kan också skriva att det var den bästa vandringen hittills. Helt sagolikt! Men jag får berätta mer och visa bilder från den senare. Just nu ska jag titta på vad som händer när religionsfriheten krockar med FNs mänskliga rättigheter. Spännande!

På väg ut igen!

Har nu avslutat tre av fyra uppsatser! Det känns fantastiskt. För att fira detta (och Maritas födelsedag) blir det ytterligare en Great Walk den här helgen. Så snart jag packat färdigt blir jag hämtad för att åka en 6-7 timmar med bil till västkusten. Där sover vi det lilla som är kvar av natten och imorgon börjar vi vår 82km långa vandring till Golden Bay. Vi hoppas vara tillbaka sent någon gång på måndag kväll... så att jag kan börja på den fjärde uppsatsen på tisdag morgon!

Vi har lovats massor av regn men också en solig dag! Ser verkligen fram emot att få komma ut lite!

Lördagsplugg!

Det är lördag mitt på dagen och solen strålar in genom mitt fönster. Jag sitter inne och pluggar. Jag vet inte hur många år sedan det är som jag senast pluggade på en lördag, men det är i alla fall längesedan! Ruth och Marita är iväg för att prova någon form av fallskärmshoppning. Steph sitter förmodligen på någon strand någonstans. Flera är iväg på vandring den här helgen och ytterligare några är i bergen och klättrar. De flesta jag umgås med här har bestämt sig för att inte ta några poäng den här terminen, det finns ju så mycket annat roligt att göra här. För mig blir det lite tyngre att gå upp tidigt en lördagmorgon för att plugga när ingen annan gör det.

Men jag tycker att mina kurser är himla roliga och jag vill inte hoppa av dem för att det är lite jobb. Mina föreläsare här är toppen, som jag nämnt tidigare, och de ger så mycket feedback på mina uppsatser att det blir så mycket roligare att skriva. Dessutom är det kul med utmaningen, det är roligt att de kräver att jag gör mitt bästa. Jag försöker, fast det är svårt ibland, att tänka att uppsatsskrivandet här är en minst lika unik och givande möjlighet för mig som till exempel fallskärmshoppandet hade varit. Egentligen önskar jag nog bara att vädret kunde vara lite dassigare så hade det inte känt så fel att sitta inomhus...

Färdigpausat! Mitt mål är att kunna vara ledig nästa helg för då drar ett stort gäng iväg på en fyradagarsvandring med omväxlande berg och strand! Får inte missa det.

winter

De säger att det är vinter här nu. Skidsäsongen ska börja om en månad. Själv sitter jag i trädgården och pluggar. Iklädd shorts och T-shirt. Jag funderar över definitionen av begreppet vinter och undrar om man egentligen kan översätta "winter" med "vinter"...

Vardag och flat warming

Det blir så lätt att man bara bloggar när det varit helg och något spännande har hänt. Men det är ju bara helg tre dagar i veckan (inga föreläsningar på fredagar i det här landet heller...) och resten är vardag. I onsdags var en sådan vardag. På kvällen tog vi en två timmars prommenad upp i bergen för att kunna titta ut över Christchurch by night. Så säger jag till Wez att det jag verkligen gillar med NZ är att varje dag ser så annorlunda ut, vi gör alltid något nytt. Varpå Wez svarar att det han gillar med NZ är att han kan vakna varje morgon och tänka "hey, I'm in NZ". Jag insåg att det var ett tag sedan jag vaknade med den tanken, men sedan i onsdags har jag försökt att börja varje dag just så. Det är mindre än två månader kvar och det är fortfarande fantastiskt att bara få lov att vara här. Även på onsdagar.

I torsdags var det dags för vår något försenade inflyttningsfest eller flat warming. Även om det var länge sedan jag och Ruth flyttade in så fick vi nyligen en ny flatmate Christoph från Tyskland, som efterträdde Joy från Korea. Det var desutom Christophs födelsedag. Men om jag ska vara ärlig tror jag inte att vi behövde så mycket anledning till att ordna fest.
Eftersom det är temafester som gäller här ville vi också ha ett tema. Efter massor av förslag och diskussioner blev det kort och gott Bad Taste. Själv valde jag perspektivet desperate housewife från 50-talet. Tycker själv att det är ganska så Bad Taste. Men det var många som var mer bad än jag.

Jag, Ruth, James, Christoph och William - hela min flat!

Förra torsdagen var jag ute med vännerna från tisdagkvällarnas bibelgrupp. Vi började på ett supermysigt café med en hel del te och fortsatte sedan till en nyöppnad bar med skön jazzig livemusik, gott vin och rolig, charmig inredning. Också det var en sån där bra vardag.

Bibelgruppen på café

Det är söndag kväll nu och imorgon börjar vardagen igen. Och det gör inget. Imorgon bitti kommer jag att vakna vetandes att jag är på NZ.

PS. Idag provade jag för första gången att lifta på NZ. Jag stod i en håla fem timmar hemifrån med tummen ute i fem minuter. Då dyker Michael upp från ingenstans (Picton). Honom känner jag väl från universitetet och tramping cluben. "Pretty random" hade man sagt om det här. Tillsammans gjorde vi en liten road trip av resan tillbaka till Christchurch. Så det här med att lifta är inte så dumt.

Twalk

Den här helgen var fantastisk. Så mycket NZ det bara kan bli. Jag hjälpte tramping cluben att organisera en av årets höjdpunkter - twalk. Twalk är en förkortning för 24h walk. Det är en orienteringstävling för alla som gillar orientering (man behöver alltså inte vara student). Tävlingen pågår, som antyds i namnet, under 24 timmar. Under ett dygn tävlar man i lag om att hitta så många ledtrådar som möjligt. Rundan går genom terräng och, i sann NZ anda, måste delar av den vadas genom en älv med kallt vatten upp till höfterna. För den som i år sprang hela rundan innebar det ungefär 130km, förutsatt att man tagit raka vägen och inte sprungit vilse. Jag tror att vinnarlaget klarade av hela rundan, eller åtminstone nästan.

Rundan är indelad i fem ben som alla avslutas i "the hash house", ett tömt fårstall, som vi försökt fixa till. Där var jag och ett skönt gäng studenter och lagade mat och bakade muffins till de 200 tävlande.

Det som gör att det känns så NZ är att det var så skön stämning över hela tävlingen. Oavsett vilken nivå man låg på så var syftet att ha roligt. Typiskt för NZ är också att man gillar att klä ut sig (temafester är här vanligare än fester utan teman). Så de allra flesta lagen var utklädda och många av dem hade lagt ner mycket tid och energi på de dräkter som de skulle bära genom bush, lera och, som sagt, vatten.

Lika inspirerande som att se lagandan var det att se ålderspridningen. Ett av lagen gjorde i år sin 41:a twalk. De var lugnt över 60 och både män och kvinnor. Jag träffade dem klockan fyra på natten. Då hade de precis avslutat tredje benet och var på väg ut på det fjärde. Den fysiken och den järnvilja de besatt kan inte beskrivas. Jag började tänka att "så vill jag vara när jag blir gammal", men kom snabbt fram till att det är hyfsat osannolikt att jag skulle vara i bättre form om 40 år än vad jag är nu...

Men jag fick en paus i matlagningen under natten och följde med ett av lagen ut på tredje benet. Vi var ute i sex timmar och hittade 2 av 22 kontroller. Det var ganska svårt att hitta små gömda lappar i mörkret med hjälp av en pannlampa, en karta och en trasig kompass - ja, den var trasig!
Kan bara säga att trots trötthet efter aningen för lite sömn så är jag så himla inspirerad efter den här helgen. Det var en mäktig upplevelse och det känns tråkigt att jag inte är här för att medverka nästa år.

Jag hann aldrig skriva om förra helgens vandring längs Keplerleden. Kan sammanfatta det som att det var otroligt vackert, men att det viktigaste ju alltid är sällskapet man vandrar med och även om det var helt ok så hade det kunnat vara mer spännande. Men det påminde mig om vilken fantastisk tur jag haft hittills med sällskapet här.

Ska försöka lägga upp lite bilder både från twalk och Kepler!
Bilderna hittar ni på picasa som vanligt, men jag tycks ha glömt hur man länkar dit. Här är adresserna i alla fall:
http://picasaweb.google.se/claraquist/Kepler
http://picasaweb.google.se/claraquist/Twalk

Heaven and hell

Det är tisdag kväll och jag håller på att packa. Det är enkelt att packa när man är hemifrån. Det är inte "vilken tröja ska jag ta?", det är mer "och så ska jag ha med mig Tröjan". Så det går ganska fort.

Imorgon åker jag med vännerna till Te Anau i söder. Därifrån ska vi ut och vandra Kepler-leden. Den går genom fjordlandskap och som jag förstår det har man då att välja mellan ösregn eller sandflugor. Ändå sägs leden vara fantastisk. Jag tänkte att jag måste kolla upp om, och i så fall hur, det går ihop.

I alla fall betyder det att jag inte kommer att vara vid datorn på några dagar och inte heller ha täckning på mobilen. Är det inte härligt att det fortfarande finns platser där man inte kan nås?

Sitter och funderar på om jag ska skriva något mer om vad jag gjort den senaste veckan och det blir tydligt för mig hur olika bild jag kan ge beroende på vad jag väljer att berätta. Jag kan berätta att jag gjort sushi för första gången och att den blev jättegod (för att vara sushi, givetvis, inte att jämföra med makaronipudding). Att jag ägnat en dag åt mountainbiking och en åt att prova på klättring. Att vi var hemma hos en kompis till en kompis som hade ett varmt bubbelbad i trädgården och att vi tog ett varmt bad där en av de svala höstkvällarna. Att vi tittade på Sagan om Ringen och ägnade oss åt att säga "har ni varit där än?", "dit måste ni åka" eller "det där berget ligger inte långt härifrån, vi borde åka dit någon helg". Bara för att vi kan säga det.

Eller så kan jag berätta att jag gjort slut med världens bästa kille och gråtit upp ungefär en halv toarulle. Att det varit svårt att somna på kvällarna och jobbigt att gå upp på mornarna och nästan omöjligt att distrahera tankarna däremellan. Att jag längtat så mycket efter att få vara nära alla jag tycker om och alla som värmer. Det är lättare att vara långt borta när allt är enkelt.

Och ingen av bilderna hade varit osann, även om nog den första är mindre sann än den andra. Men livet har ju sina bra och dåliga stunder och ibland kommer de väldigt tätt. Jag hoppas och tänker mig i alla fall att Kepler-leden kommer att bidra med en del sköna stunder de kommande dagarna!

Längtar efter er!

Scenic

Det har aldrig förr varit så svårt att skriva ett inlägg på bloggen. Den senaste resan låter sig inte sammanfattas så lätt. Den gör sig förmodligen lite bättre i bilder, men det var inte lätt att välja bland drygt 400 stycken..

Det får bli lite punkter istället, för en berättelse hade blivit lång och dryg.
Höjdpunkter:

Att kunna stanna till med bilen var som helst där man ser något vackert. Hoppa ur bilen hälla upp tevatten ur termosen och bara sitta en stund och suga in vad det än är man har framför sig och runt om sig.

Att laga god mat tillsammans med Johan varje kväll och prata om dagens och morgondagens äventyr.

Att flyga helikopter över Milford Sounds fjordlandskap och glaciärer. Det var otroligt vackert och piloten såg till att det pirrade i magen också.

Att vandra genom regnskog ut till en enslig strand på västkusten, eller vandra genom regnskog ut på en glaciär. Skiftningarna i naturen här är otroliga.

Att vi hade sån tur med vädret nästan hela tiden. De påstår att det är höst, men mycket talar för att en del av sommaren är kvar!

Att få återvända till Abel Tasman med dess gyllene stränder och gröna skogar, återigen tälta vid stranden och den här gången få sitta uppe och titta efter stjärnfall med Johan.

Att få dela allting, vad det än har varit, med Johan.

Lite svårt är det att landa i vardagen igen, men så där riktig vardag blir det förstås inte här..


Här kommer en länk till bilderna från resan. En hel del utsikter som vanligt. Men så är det när man är i ett land där allt är "scenic".

http://picasaweb.google.com/claraquist/MedJohanRuntSydN

Hemma igen!

Nu har jag kommit hem fran bilresan. Johan flog harifran for en timme sedan. Med andra ord mar jag toppen efter en underbar resa och samtidigt ar jag alldeles trasig av att Johan akt. Och som ni marker fungerar inte mitt internet hemma, sa jag far sitta pa internetcafe och skriva. Dalig tajming, tycker jag.

Ville mest skriva att jag overlevt och haft det fantastiskt. Langre berattelse kommer nar jag har nagon dags distans till alla intensiva upplevelser och helst nar jag fatt natet att fungera igen!

Ut pa bilresa

Kort meddelande bara. Igar kom Johan hit och idag beger vi oss ut pa road trip. Kommer alltsa inte att kolla mejlen sa ofta. Men mobilen ar nog pa for det mesta.

Solen stralar och vi ska till Lake Tekapo idag for att sedan fortsatta soderut till fjorderna.

Det kanns med andra ord fel att sitta har och skriva nar sa mycket aventyr vantar pa oss.

Glad pask allihop!

Kramar!

En vacker sandstensgrotta

Helgen började med att den fyrhjulsdrivna bil som skulle ta oss sista biten till de varma källorna började läcka mängder av olja. Sedan bröt föraren av nyckeln till denna bil. Vi bestämde oss för att ändra planerna och åka någon annanstans. Sedan fortsatte dagen i samma anda. Vi hade den ena oväntade motgången efter den andra. Men inte en enda gång blev någon på dåligt humör. Efter att ha plockat upp en liftare från Estland var vi åtta personer från sex olika länder och alla är vi på NZ för att njuta av landet. Om den plats vi först tänkt njuta av inte är tillgänglig så finns det alltid fler. Dessutom hade vi faktiskt tur med vädret!

Det slutade med att vi på lördagen gick en kort vandring till en övernattningsstuga där vi gjorde upp eld, åt gott och sov över. På söndagen gick vi tillbaka till bilarna. Sedan körde vi till en helt sagolik grotta som tog en halvtimme att klättra/vada igenom från en öppning till den andra. Jag har aldrig sett en så spännande grotta. Forsande kallt vatten som nådde oss som högst till midjan. En lång gång bitvis inte mycket bredare än axelbredd, men flera meter hög i tak. Ingen belysning utöver våra egna pannlampor. Vackert, spännande och roligt.

När vi kom tillbaka tyckte vi att vi hade haft så roligt att vi ville äta middag tillsammans. Kvällen tog slut framåt ett-tiden och idag är jag ganska trött.

Har lagt upp några bilder, men beklagar att det mest är landskapsbilder. Det är bara så vackert här att det är svårt att låta bli.

http://picasaweb.google.com/claraquist/HajkMedUtbytesstudenter

PS. Det blev inte bil.

Bil eller inte bil?

På två dagar har jag hört två historier om utbytesstudenter som köpt bil här, kört i en vecka och sedan har bilen inte startat mer. Jag som hade tänkt köpa bil imorgon. Måste erkänna att jag fått lite kalla fötter. Tänker att det kanske ändå är bäst att hyra bil medan Johan är här och sedan fortsätta livet utan bil.

De senaste dagarna har jag konstaterat att det har sina fördelar att inte ha bil. Som nu inför helgen till exempel: Tramping cluben blev tvungen att ställa in den turen jag planerat att följa med på och jag hade ingen lust att hänga på de andra på kajakhelg. Hade jag haft bil hade jag varit fri att köra vart som helst på egen hand. Istället blev jag tvungen att lämna min comfort zone och fråga några andra om jag kunde hänga på dem. Nu verkar det som att jag kommer att följa med ett gäng goa utbytesstudenter på en tur till ett par varma källor ute vid en sjö i skogen. En ganska bra lösning, tycker jag.

Fördelen med att ha bil är att man blir oberoende. Nackdelen med att ha bil är att man tror sig vara oberoende och då har man inte samma drivkraft att ta kontakt med andra.
Så jag väger fram och tillbaka - bil eller inte bil. Spännande att se hur det känns imorgon...

Ikväll ska jag ha tjejkväll med Ruth, Stefi och Marita. Det ska bli vin, choklad och tjejsnack! Hoppas att vi lyckas att inte prata om skolarbete trots att vi alla har massor att göra just nu.

En helg på den gröna och gråa Nordön

Planet skulle lyfta redan 5.50 i fredags morse, så jag fick gå upp ganska tidigt. Landade strax efter sju i Auckland och tog därifrån bussen mot Whangarei, utgångspunkten för min dyktur. Jag har fått höra av så många att Nordön inte alls är lika vacker som Sydön. Av någon anledning hade det fått mig att tänka mig Nordön som en grå ö med gråa stenar och en vulkan i mitten. Jag var därför otroligt glatt överraskad när bussen tog mig förbi vackra, ensliga stränder och frodiga subtropiska skogar som nästan vällde ut över vägen.

Men allt detta vackra, inklusive solskenet, lämnade jag bakom mig och kom till Whangarei. Precis som med de flesta städer (byar?) jag sett här tycks Whangarei vara uppförd helt utan kärlek. Staden är ett nödvändigt ont, något man måste besöka ibland innan man ger sig ut i naturen. Här mötte jag alltså den gråskala jag väntat mig.
I utkanten av det grå Whangarei ligger ett vandrarhem som jag kommer att minnas som rött. Det drivs av en vithårig, kärleksfull man, Peter, och hans kärleksfulla hustru och de sprider värme till alla som bor där.

Nästa dag var det dykning. Äntligen! Hade väntat mig kallt vatten, men 19 grader är inte så illa om man har en 7mm våtdräkt. Det var skönt faktiskt. Eftersom jag saknade divebuddy fick jag dyka med båtens divemaster, vilket är en bra grej, för han kunde peka ut var muränorna bodde. Men det var ju för rockorna jag kommit och rockor fick jag se - i mängder! Inga manta rays dock, men riktigt stora sting rays och de kom nära. En simmade precis under mig och en sov på botten och jag hade kunnat röra vid den om jag velat. Jag såg fler rockor än jag kunde räkna. Allt väl vad gäller dykturen med andra ord.

Dagen därpå hängde jag med en brittisk tjej, Mary, till Bay of Islands. Det är precis vad det låter som och sägs vara ett riktigt paradis. Det kan jag tänka mig att det är om man har solsken. Det hade inte vi. Så vi upplevde lite NZ historia istället och gick på museum. Det var en grå dag, men Johan smsade att han bokat resan hit och då var det ändå som om solen sken. På kvällen gick vi ut med ett gäng andra från vandrarhemmet. Jag vann en icke utlyst danstävling.

På måndagen fick jag skjuts av Mary till Auckland och där tog vi oss till en vacker förort full av konstgallerier. Vi prommenerade och drack te. Sedan flög jag hem till Christchurch. Kändes skönt att komma hem till huset och faktiskt känna sig riktigt hemma här, känna att man hunnit sakna kompisarna.

Idag var det kyrkans unga igen. Fantastiskt. Jag tror ju att Gud försöker tala till oss på många sätt och ett av dem är genom andra människor. Tror att jag kanske varit lite dålig på att lyssna på sistone så idag fick Gud ta i så att jag skulle höra. Det var flera personer där som sa precis vad jag just nu behövde höra och jag mår så himla bra! Det är verkligen en underbar grupp människor som jag har haft turen att hamna hos.

Solsken på NZ med andra ord, men inte så mycket utanför fönstret som innanför.

Jag tog lite bilder, men eftersom jag inte kan ta ner min kamera under vattnet saknas bilderna av det viktigaste...

http://picasaweb.google.com/claraquist/Northland

River Crossing och väder

En del blev som jag hade tänkt mig den här helgen, annat blev det inte. Det skönaste var att jag hade precis så mycket energi som jag hade hoppats att jag skulle ha. Det är så härligt att vara frisk när man precis har varit sjuk. Man njuter så mycket mer av sin egen frihet och alla sina möjligheter.

Det blev vinprovning på fredagkvällen. På lördagen blev det inte snorkling utan en skön jäsdag på stranden. Tyckte att jag lärt mig att solen tar här nere. Smorde in hela mig i faktor 30+ men glömde fläckar på halsen. Nu kommer jag att se besvärat generad ut ett par dagar till. Nästa gång ska jag vara ännu noggrannare.

Sedan upptäckte vi att hela ön firade Patrick -St Patrick! Det var tydligen något som engagerade alla, så även vi hamnade på något slags Patricksfirande. I stort kan man säga att det är som vilket fylleslag som helst, men alla har något grönt på sig. Ju fulare gröna kläder man kan ta på sig desto bättre är det.

Idag blev det river crossing som planerat. Eftersom en normal tramping på NZ innebär att man måste korsa minst en älv minst en gång, så är det viktigt att lära sig var och hur man gör det utan att dö. Vi lärde oss jättemycket. Framförallt om NZs väder. NZ har mer väder än någon annan plats jag varit på. Vi tränade på att korsa älvar i ungefär en timme. Under den timmen hann vi öva på att korsa i strålande sol, sandstorm, ösregn, hagel och slutligen åska. Vi var ganska tacksamma för att vi sedan fick ta på oss varma, torra kläder i stillsamt solsken. Det spelar med andra ord ingen roll att man bara gör en halvdagsutflykt, man måste ändå packa för allt från sommar till vinter. Själv kände jag att om älven frusit och ett snötäcke lagt sig ovanpå hade jag inte blivit förvånad.

Efter lite BBQ kände jag mig ganska trött och vi avslutade kvällen med en kopp te och en romantisk komedi. Nu ska jag snart sova och glädja mig åt att vi ställt om klockan den här helgen. Det vintertid som gäller nu!

Om universitet, modern jive och Gud

Sitter i trädgården och slappnar av efter en hård skoldag. Höll min första redovisning inför klassen idag. Känns skönt att ha den bakom sig och jag tror att det gick ganska bra även om den var lite för lång och jag hann bli trött på mig själv innan jag var färdig. Johan gör att jag inte vågar skjuta något skolarbete på framtiden. Jag vet fortfarande inte om eller när han kommer, men skulle jag få besök tänker jag i alla fall inte plugga då.

Skolan är i alla fall riktigt rolig nu. Provocerande och frustrerande ibland, men mest rolig. Jag har valt bra kurser! Vissa kulturskillnader råder mellan Lunds universitet och Canterburys. Här måste man slåss om sitt utrymme under diskussionerna (kräver att man är snabb att formulera sig på engelska - bra träning) medan hemma får man mest ursäkta att man tar plats. Här vill de att man tar ställning i sina uppsatser och argumenterar för sin tes. Hemma ska man ha en frågeställning och sedan på slutet komma fram till att det egentligen inte går att svara på den, att det kan vara både och och att det är lite för komplext för att luta åt något håll. Undrar lite vad de kommer att säga om mig när jag kommer hem..

Ikväll ska jag på andra lektionen i marenge och modern jive. Känns som en av veckans höjdpunkter, en av många :) I tisdags var en annan. På tisdagar går jag på en form av kyrkans unga. Det är jätteskönt att ha en sådan kväll som ger perspektiv och förankrar. Kyrkan är ju på något sätt alltid "hemma" även om man är väldigt långt borta. Och det är skönt med lite balans till min föreläsare som hela tiden talar om "..but now that God's dead.."

Vad som händer till helgen är fortfarande lite oklart. Det blir i alla fall river crossing på söndag. Kanske blir det snorkling på lördag, men jag har hört att det ska ösregna överallt på hela sydön.. Kanske blir det vinprovning på fredag.. Förkylningen är i alla fall nästan borta och jag känner att jag har betydligt mer energi än förra helgen, så vad det än blir kommer det att bli gött.

Mt Somers

Jag bestämde redan på fredagen att jag på lördagen skulle vara frisk nog att ge mig ut på tramping (jag lånar ett NZ ord eftersom jag tycker att det svenska ordet "hajk" är lite för belastat). Helt frisk var jag inte.

På denna första tramping var vi över sextio studenter som begav oss ut till Mt Somers, drygt en timmes bilfärd från Christchurch, eller två timmars färd med en rosa partybuss, vilket var det transportmedel vi använde.

Vi delade sedan in oss i spontana smågrupper och påbörjade den tre timmar korta vandringen med ganska kraftig stigning. Bergen på NZ ser så snälla ut. De är bruna och gröna och inte så spetsiga. Detta till trots är de ganska tunga att gå uppför. Det vittnar mina lår om än idag. Men vädret var strålande, varmare än någon av oss hade räknat med. Jag tror inte att jag såg mer än ett moln hela första dagen och det var precis innan solen skulle gå ner.

Framme vid lägerplatsen gick vi sedan ytterligare en liten prommenad längs en bäck till ett vattenfall där jag och Ruth tog oss ett dopp. Det låter fantastiskt, men vattenfall är kallare än de ser ut. Hade vi inte varit så varma hade det inte alls varit skönt.

Efter maten satt vi och tittade på den främmande stjärnhimlen. Det enda vi kände igen var Orions bälte och södra korset. Men det var helt otroligt stjärnklart och jag såg ett stjärnfall. Hade det inte varit för alla sandflies (ser ut och beter sig som knott, så jag tror att de är släkt) hade jag säkert valt att sova under stjärnorna. Nu blev det i tältet istället. Men jag hade förmånen att vakna mitt i natten av att vara kissnödig, så jag fick mig en extra runda i den stjärnklara natten. Nu hade dessutom månen dykt upp så ingen pannlampa behövdes.

På söndagen sa min kropp ifrån. Den ansåg sig inte alls vara så frisk som jag försökt låtsas. Så det var faktiskt inte lika njutbart att gå tillbaka. Även nu sken solen och utsikten var fantastisk, men jag längtade bara till min säng på Tika Street. Dit kom jag inte förrän sent och då hade jag fortfarande skolarbete kvar att göra. Med andra ord är jag ganska sliten idag. Och 60% av min koncentration går hela tiden åt till att inte klia på mina knottbett. Det går sådär.

I stort är jag i alla fall nöjd med helgen och jag tror att jag kommer att vara ännu nöjdare när jag väl återhämtat mig. Ser fram emot nästa tramping!

Här har ni bilderna:
http://picasaweb.google.com/claraquist/MtSomers

Några rader från sängen

Det är så lätt att tro att man är fri, att man bestämmer själv och att alla möjligheter ligger öppna. Igår kretsade mina funderingar kring helgen den 17-18 mars. Ska jag snorkla med rockor eller följa med trampingcluben på en vandring där man övar på att ta sig över älvar av varierande djup och bredd? Två fantastiska aktiviteter som slåss om en och samma helg! Hur kan de göra så mot mig?

Idag vill jag bara bli frisk. Vaknade med halsont och gröt i huvudet och en ovälkommen känsla av maktlöshet. Trots allt är man inte herre över sitt liv och ens planering räcker inte alltid hela vägen fram. Det är så lätt att glömma.

Jag ska försöka att ligga större delen av dagen i sängen, men har dessvärre en del att fixa inför morgondagens tramping, som jag fortfarande hoppas att jag kan följa med på.

Den goda nyheten är att de bytte min heltäckningsmatta igår och i och med det försvann den jobbiga lukten av mögel. Så nu när jag tvingas spendera en massa tid på mitt rum kan jag glädjas över att det luktar vildäpple här inne!

Om dykning och magpirr

Jag ville bara säga det att idag var det 28 grader här.

Och så har jag bokat en dyktur. Den 24/3 ska jag dyka på Poor Knights Islands där det ofta förekommer rockor och ibland (jag försöker att inte hoppas för mycket!) manta rays och sköldpaddor!! Så nu kommer det att pirra i magen på mig i tre veckor.

Men jag går i skolan också.

Helgens bilder

Det har varit en lång och händelserik helg och jag är helt slut. Sitter i sängen och önskar att jag låg ner.

Utöver en del fester och en sex timmar lång konsert idag var vi igår ute och körde i de berg som omger Christchurch. Som allt annat här var det fantastiskt vackert. Så istället för att skriva mer lägger jag upp bilderna från igår. Jag passar på att lägga upp några bilder på mitt hem också, så ni vet hur jag har det, bortsett från att lukter ännu inte går att förmedla över nätet.

Kan bara skriva det att ibland, till exempel under eftermiddagsturen till bergen, måste jag stanna upp och påminna mig om att det faktiskt är verkligt, att det faktiskt händer just nu. Så jag tittar ut över bergen och kustlinjen, känner den ljumma sommarvinden och tänker "här bor jag nu". Och det är fantastiskt overkligt och det är fantastiskt.

http://picasaweb.google.com/claraquist/PortHills

http://picasaweb.google.com/claraquist/HemmaHosMig

Clubs

Hade internet hemma, men nu ar det borta :( Sa det blir en kort rapport om laget, inget kul att sitta pa skolan och skriva.. (darav sa fa e-mails just nu!)

Helgen blev toppen. Hittade ett cafe till slut. Ett mysigt med bra musik och flera sorters te!
Pa lordag kvall foljde jag med Ruth och hennes kompisar ut pa stan. Vi var pa ett par fantastiska stallen med jattebra musik. Dansade hela natten!

I mandags borjade skolan. Verkar helt ok. Min larare ar inspirerad av döda poeters sallskap. Han sager hela tiden att "I'm gonna teach you to think for yourselves!" -say what? Nu? Efter 25 år? Men det ar lite roligt att han ser sig som sa viktig i vara liv. Jag ska gora mitt basta for att tanka sjalv :)

Idag ar det Clubs day. Det betyder att alla clubs och societies presenterar sig sjalva och sa anmaler man sig till de man tycker later bra. Min tanke var att ga med i lite sportklubbar, men folk verkar inte sa sportiga har. Det narmaste jag kom var att anmala mig till en Cricket club, i vilken man mest dricker öl och kollar pa cricket. Men de lovade att lara mig reglerna och de lovade massor av NZ kultur.
Annars anmalde jag mig till en vinklubb, dykklubb, trampingclub och dansklubb.
Jag anmalde mig inte till ninjaklubben, kaos (killing as organized sport), piratklubben, pokerklubben eller curryklubben. Hoppas att jag inte missar alltfor mycket.

Livet kanns toppen har nere. Ena dagen ar det sommar, nasta host, sen tillbaka till sommar. Man har ingen koll alls, men det spelar inte heller sa stor roll.

Tråkigt

Detta visste jag inte om NZ, men nu vet jag: det går att ha tråkigt här. Efter en händelserik starttid har jag sedan torsdagens togaparty inte haft mycket att göra. Jag funderade på om jag skulle ta en tur till en söt liten stad som heter Duneidin (typ), men bestämde mig för att stanna hemma och ta det lugnt i helgen. Tänkte ta mig tid att köpa en cykel och kanske cykla runt i stan lite.

Igår köpte jag min cykel. Som så mycket annat här gick det oväntat smidigt. Vad som däremot inte gick så smidigt var cykelturen runt stan. Regnet fullständigt öste ner och jag blev kvar på mitt rum med min underbara bok och flera koppar te (har dock fortfarande inte hittat något bra te här).

Nu är det lördag förmiddag och vädret är inte strålande idag heller. Men en liten cykeltur ska det nog bli. Jag kämpar vidare i jakten på ett bra café i den här stan. Hur ska jag annars klara studierna?

Det positiva med att ha några tråkiga dagar är väl att jag börjar se fram emot måndagens skolstart. Ska bli kul att få lära känna lite folk och att få komma iväg på lite tramping på helgerna.

Jag hörde att ni haft snökaos hemma och tänkte i alla fall att det kanske är skönt då att höra att även i paradiset så regnar det :)

Bilder

Jag lyckades inte så bra med att lägga upp bilder på den här bloggen. Det tar väldigt mycket tid och fungerar bara på vart tredje försök. Så jag tog Sebbes råd och använde mig av ett webfotoalbum istället. Så nu kan man se bilder från Abel Tasman på http://picasaweb.google.com/claraquist/ClarasVentyrIBilder

Nu ska jag försöka ta mig ner till stranden!

Enrolment

Igår flyttade jag in på mitt nya rum. Det luktar mögel och fukt och jag är glad att jag inte ska bo här alltför länge. Men mina flatmates är jättetrevliga. Vi turas om att laga mat och äter tillsammans. Än så länge har vi dessutom diskat tillsammans för vi har haft så mycket att prata om, men jag antar att det kommer att ändras så småningom.

Registrerade mig på universitetet idag. Puh! två timmars information, sedan tre timmars registrering. Det var segt. Känns väldigt annorlunda att gå på ett universitet som ligger helt samlat på ett område. Det känns så stort och det känns som att det är så himla mycket människor. Jag skyndade faktiskt därifrån så fort allt var färdigt, orkade inte ta mer intryck just då.

Ikväll var det jag som lagade mat. Sedan följde jag med min flatmate Ruth (från Tyskland) på någon kristen ungdomskväll. Det var mysigt och Ruth är en himla skön tjej.
Utöver henne bor jag med James, som läser fysik och är med i universitetets Tramping club. Den avser jag att gå med i. Den ordnar så att man kommer ut på vandring i NZs natur. Typ det jag är här för.
Sedan har jag en flatmate som heter antingen Joy eller Joey, jag har lite svårt att höra vad hon säger. Men förmodligen heter hon inget av det. Hon kommer från Korea och jag gissar att hon tog namnet när hon åkte hit.
Sist och minst bor jag med William. Jag har fortfarande inte sett honom och James säger att han inte är hemma så mycket. Han försöker avsluta sin PhD i Kemi, som skulle varit färdig för en månad sedan.

Imorgon ska jag försöka komma iordning: packa upp och sånt. Sen ska jag se om jag lyckas ladda upp några bilder på den här sidan. Det hänger lite på om jag lyckas hitta någon adapter som datorn passar i. Batteriet är snart slut.

Men om det är fint väder struntar jag i alltihop och sticker ner till stranden!

Abel Tasman national park

Jag sov dåligt natten till lördagen, var rädd att jag skulle försova mig och missa bussen till Nelson. Men med mina utmärkta färdigheter vad gäller sovande tänkte jag att jag kan ta igen det på bussen. Vaddå? Sova på bussen? Tydligen hade jag glömt vilket land jag befinner mig i och varför jag är här. Att åka buss på NZ är som att kliva rakt in i Sagan. Sedan vågar man knappt blinka, än mindre somna, av rädsla för att missa något av utsikten. Känslan av att Gandalf när som helst kan komma ridande över nästa krön håller ens ögon öppna all trötthet till trots. Likaså vetskapen om att när bussen svänger runt nästa kurva kommer ett helt nytt landskap att öppna sig, annorlunda än det man just befinner sig i, men minst lika storslaget.

Så det var bussresan till Nelson.

Där sov jag en natt och morgonen därpå bar det av till Abel Tasman. Ni anar inte hur det namnet klingar i mina öron! Abel Tasman är en nationalpark som sträcker sig längs NZs kust. Det är regnskogstäckta berg kantade av gyllene stränder som öppnar sig mot ett turkost hav. Det är färger som inte finns i verkligheten -utan bara på NZ.

Jag blev skjutsad med båt bort till en avlägsen plats i Abel Tasman för att därifrån börja vandringen tillbaka. Den vackraste regnskogs-/strandpromenad jag någonsin varit på. Kom fram till lägerplatsen Bark Bay: en av många gyllene stränder. Slog upp mitt tält och åt på stranden. Satt sedan runt lägerelden och tog del av andra vandrares mat och historier. Fransmännen satt och kokade musslor de plockat på stranden och tyskarna grillade en fisk de fångat från sin kajak.
Sedan var det läggdags under stjärnorna.

Vaknade strax efter soluppgången och tog med frukosten ner till stranden och morgonsolen. Packade ihop tältet och smorde in mig med solfaktor 30+ (standard här nere). Det var dags att paddla sista biten tillbaka till startpunkten. Utsikten var vacker och havet ganska stillsamt. Vi stannade på en del sagolika stränder och badade och åt och värmde oss i solen. Det var en underbar dag, men den slog faktiskt inte vandringen. Stränderna var vackrare att se på uppifrån bergen och inifrån skogen än utifrån havet.

Tillbaka till Nelson, tog en extra prommenad upp på en utsiktskulle där, sov en natt på vandrarhem och hade sedan en fantastisk bussresa hem till Christchurch, där mitt nya rum väntade på att tas i besittning..

Abel Tasman. Helt magiskt! Jag bara hoppas att Johan kommer hit och hälsar på så att jag får anledning att åka dit igen.

En overklig dag i ett overkligt land

Idag vaknade jag av smset som meddelade att jag fatt det rum som jag i onsdags tittade pa och ville ha. Efter att ha dubbelkollat att internetuppkopplingen dar ar ok tackade jag ja. Man vill ju aldrig vara langre an ett e-mejl eller Skype-samtal hemifran.

Sa boendet var fixat efter bara tre dagar. Vad skulle jag nu gora? Forsokte undersoka dykmojligheterna, men kom inte sa langt innan en tysk tjej dok upp fran ingenstans pa vandrarhemmet och fragade om jag ville ha hennes busskort som kunde ta mig var som helst pa NZ. Det stamde inte med mina ursprungliga planer, men jag beslutade att vara spontan. Sa nu ska jag med hennes busskort ta mig till Nelson och darifran ska jag ta mig till nationalparken Abel Tasman, i vilken jag ska paddla kajak. Sa kan det ga. Aker pa lordag, hemma igen pa tisdag och da flyttar jag in i mitt nya rum.
Sen tyckte jag att mina planer var sa bra att jag ville fira med att ata ute pa torget i den sista kvallssolen och njuta av forsta glaset Nya Zeelandskt vin. Fick danskt sallskap och det blev riktigt trevligt.

Sa om allt gar som det ska kan jag snart lagga upp lite bilder av salar, strander och sommarsol. Men det kanns fortfarande lite overkligt och for bra for att vara sant, sa jag vagar inte riktigt tro det.

For ovrigt borjar jag smalta in har. Idag:

-gick jag hemifran utan karta for forsta gangen

-reagerade jag nar bussen borjade kora pa hoger sida (det visade sig vara enkelriktat). Men jag tittar fortfarande konsekvent at fel hall nar jag ska ga over en gata och jag vagar aldrig ga mot rott trots att inte en bil ar i narheten. Jag har en kansla av att bilar pa NZ kan dyka upp fran fler riktningar an de uppenbara 4

-horde jag mig sjalv saga "cheers" istallet for "thanks", men jag kanner pa mig att det ar en bit kvar till "cheers mate"

Pa god vag med andra ord.

Om skjuts och boende

Pa gatan dar jag bor star det en flicka pa ett horn och ser ut att vanta pa skjuts. Hon star dar hela tiden och nar hon val far skjuts sa kommer det en annan flicka och vantar. Igarkvall nar jag skulle hem var plotsligt gatan full av flickor. Det kom en bil och korde langsamt bredvid mig dar jag gick, som om den ville erbjuda skjuts... och nagon gang da tankte jag att det vore sa skont att hitta nagonstans att bo. Kanske pa en helt annan gata?

Kollar in stan

Idag har jag kollat in Christchurch lite noggrannare. Min slutsats ar den att sa lange jag ar mätt sa ar det en underbar stad. Nar jag ar hungrig ar den lite sisådär. Som de flesta stallen jag varit pa med andra ord.

Om man kan saga om Malmo att det ar en ganska liten storstad sa kan man nog saga om Christchurch att det ar en valdigt stor smastad. Forst gick jag och irriterade mig pa att det var sa mycket som inte var anpassat for manniskor. Sedan insag jag att hela stan ar skapad for manniskor med en annan livsstil an min egen :) Valdigt mycket ar tankt att likna smastaden, fast i storre skala.
Det mysiga med smastadstanken ar kanske allas vänlighet. Nar jag kom till flygplatsen igar fick jag en blomma i handen av en tant som halsade mig valkommen till Christchurch. Nar jag sedan fragade busschaufforen om var jag helst skulle ga av for att ha kortast mojliga vag till vandrarhemmet, så sa han att han skulle gora ett extra stopp for mig. Sedan tog han med sig vaxelkassan for att kunna springa in pa flygplatsen for att hamta en karta till mig pa vilken han pekade ut var han tankte stanna och vilken vag jag skulle ga darifran. Tank er det pa Skånetrafiken!

Men jag vill inte skriva for mycket, for precis nar jag trodde att jag sett hela stan och visste var jag hade den upptackte jag att stadskarnan kanske inte riktigt var dar jag trodde :) Imorgon ska jag undersoka den nyfunna stadskarnan och se om mitt omdome blir annorlunda eller om jag ocksa da kommer att tycka som bast om staden nar jag ar mätt..

har borjar det

Nej, har har man inte alla de svenska bokstaverna. Ni far anstranga er for att forsta mig anda, tills jag har nagonstans att bo och nagonstans att koppla in min egen dator!

Jag ar i alla fall framme nu! I Christchurch pa NZ! Det ar inte sa varmt som jag hade hoppats, men inte heller sa kallt som jag hade fruktat. Med andra ord sitter jag i kjol och sandaler och smafryser och tanker att jag borde ha tagit byxor och riktiga skor...

Resan hit gick snabbare och battre an vantat. Det trakigaste var faktiskt att vanta i fem timmar pa Heathrow. De har verkligen medvetet latit bli att skapa mysiga miljoer pa den flygplatsen. Tanken ar val att man ar en battre konsument om man inte forblir sittande alltfor lange. Men eftersom jag anda undviker att kopa sma toppar for hela min manadslon sa hade jag garna hittat ett skont horn med lite soft musik. Men om alla fick det - varfor skulle man da kampa sig upp till guldkorten?

Men det var inte om det jag skulle skriva. Jag skulle egentligen skriva att jag an sa lange kan rekommendera alla att aka till NZ i fem manader. Hittills har det visat sig vara en hit. Framforallt innan jag akte. Allt det dar som ibland blir lite gratt i vardagen blir plotsligt sa fargstarkt nar man inser att man ska lamna det. Jag kommer att missa en var i Malmo! Missa nar uteserveringarna snart oppnar runt Mollan (har ni sett att Tempo fatt extra trottoar nu? Det lar bli toppen!), missa varsolsprommenader med avslutande tekopp pa Simrishamnsgatan...ni vet, allt det dar...och framforallt blir det sa tydligt hur mycket jag tycker om alla dar hemma och hur gott det ar att bara hanga med dem man tycker om. Bara det gor det vart att resa ivag: att man inser hur bra man har det.

Snart ska jag lagga mig och ta igen en hel del forlorad somn. Imorgon ar det dags att borja leta boende. Min rumskompis pa vandrarhemmet ska utbilda sig till cirkusartist. Enligt ryktena kan hon jonglera med allt. Hon fragade om jag ville dela lagenhet med henne och 4 andra. Jag ska fundera pa det.. men inte sa mycket tror jag..